Skrivpuff, punkt, 7:e november, 2016.

Det flyger runt änglar där ute, sa Berit och kikade ut genom köksfönstret.

Förlåt, vad sa du?

Jag sa att det flyger änglar där ute. Har du sett, så fina de är?

Änglar, sa Börje och kisade mot fönstret. Det där är inga änglar. Det där är helt vanlig snö!

Jaså? Kalla det vad du vill, men jag tycker att det ser ut som änglar som svävar i vinden.

Lilla gumman, nog vet du bättre än så… fast fantasi har du förstås alltid haft.

Börje bläddrade vidare i morgontidningen och suckade. Den prasslade varje gång han rörde den. Berit hade velat ha kulturdelen, men han hade varit mitt uppe i den. Donald Trump. Självklart var spillde politiken över även till kulturen, hade hon konstaterat och bestämt sig för att det inte var så viktigt att läsa den just i dag. Mannen med den yviga frisyren och självgoda leendet gjorde henne orolig. Hon visste inte varför. Politik gjorde henne alltid sömnig och hon tappade koncentrationen så fort det kom på tal. Börje fick gärna ha det där för sig själv. Själv ville hon tänka på annat. Änglar till exempel. Det såg så roligt ut när de virvlade runt där utanför rutan innan de utmattade landade på marken. Var de utmattade, förresten? Eller låg de bara och såg på himmelen?

Nej, nu får det nog bli val ändå, over där, sa Börje och avbröt henne i sina funderingar.

Vad då?

Val, i USA, du vet. Det får bli överstökat nu, så att vi får sätta punkt för det här spektaklet.

Tror du att det blir det då? Punkt menar jag?

Nej, det har nog bara börjat, sa Börje, slog ihop tidningen och gick fram till Berit. Han la ena armen om hennes axlar och tittade ut genom fönstret. Vad sa du nu om änglar, älskling? Jag tror att vi kan behöva några…

 

 

Skrivpuff, Någonstans, 14:e oktober, 2016.

Jag hittar den inte någonstans. Den måste vara här!

Thea rafsade runt bland sakerna i handväskan. Hur kunde hon tappa mobilen? Hennes mamma skulle bli rasande. Ny, dessutom. Och busskortet som satt i dess skyddsfodral av lila konstläder… hur skulle hon nu komma hem?

Hon bet ihop och såg sig omkring. Ingen annan befann sig vid den lilla busskuren. Stressade bilister susade förbi framför hennes fötter när hon spejade efter bussen. Skulle hon få åka med trots att hon saknade biljett? Vissa chaufförer verkade schysta men långt ifrån alla. En gång hade hon blivit avvisad för att hon råkat få med sig en norsk krona när hon skulle betala biljetten med jämna pengar. Det är jag som får stå för notan, hade mannen bakom ratten sagt och grinat illa mot henne. Hela busslasten hade följt henne med blicken när hon tvingades stiga av igen. Varifrån kom den egentligen? Hon hade aldrig varit i Norge och visste ingen annan heller som varit där… ändå kände hon sig som en tjuv varje gång hon tänkte på det där, liksom påkommen med fingrarna i syltburken. Hon hade haft tur som hunnit fram dit hon skulle i tid trots att hon fick gå hela vägen.

Gubbjävel, muttrade hon för sig själv och hoppades att det skulle vara kvinnan med det blonderade håret som körde bussen idag. Hon verkade snäll och på nåt sätt var de också släkt. Thea gnuggade händerna mot varandra och försökte värma fingrarna med andedräkten. Hon sparkade till en gråsten med foten och såg bussen komma upp över krönet. Det måste vara hon, tänkte hon, snälla, låt det vara hon..!

 

 

Skrivpuff, skämta, 13:e oktober 2016.

 

 

Jorden är inte rund, den är platt som en pannkaka.

Nej, du måste skämta. Den är rund.

Nej, den är platt säger jag. Allt annat är bara trams.

Menar du att vi inte kan åka runt jorden, utan bara luras?

Nja, det är en fysiologisk tolkning… vi uppfattar det som att vi flyger runt jorden, men egentligen rör vi oss bara i cirklar.

Är inte jorden en jättestor cirkel, då?

Jo, fast en platt sådan. Inget klot.

Alla vetenskapsmän från Gallileo har alltså fel?

Ja, eller så ljuger de.

Men du har rätt?

Ja.

Och vi härstammar från apor eller?

Nej, vi är ju en del av Adams revben.

Säger du det..? Du jag måste dra nu. Jobbet du vet…

 

Han såg ytterdörren glida igen bakom henne och suckade innan han slängde sig tillbaka på sängen. Det hade varit trevligt igår kväll. Han hade uppfattat henne som snygg och spännande. Men nu. Herregud, vad hade han tänkt? Snart skulle Sabina vara hemma från konferensen också. Han måste skynda sig att vädra ur lägenheten och snygga till sig. Han slängde en blick på klockan på väggen. Nu var det bråttom. Han hade blivit av med kvinnan i sista stund.

Skrivpuff, misstag, 11:e oktober, 2016.

Ånej, vilket misstag…!

Han stönade och dunkade pannan mot skrivbordet. En fettfläck glimmade svagt på den vita ytan som fick honom att äcklas. Nu skulle han bli tvungen att torka av det också! Alla onda ting är tre, men vad kommer att bli det tredje? Han såg sig om i rummet. Böcker i spikraka rader trängdes i den björkfanerade bokhyllan. De flesta såg orörda ut. Han visste hur han skulle läsa dem för att inte förstöra bokryggarna eller de glättigt illustrerade skyddsomslagen. Ibland tänkte han mer på hur han höll böckerna i handen än vad som stod i dem. Men det fick vara så. Det var viktigt för honom att ha ordning och reda.

Men det där förfrågningen… hur hade han tänkt när han skickat det..? Han suckade och reste sig från stolen för att hämta en trasa till skrivbordet. Vad hade han tänkt egentligen? Inte på vad han gjorde, uppenbarligen… Man skickar inte förfrågningar till ett ex som man inte sett på många år… man gör det bara inte… Men det hade han. Det gick inte att komma ifrån. Han hade gått in på internet, knappat in adressen till facebook och letat upp hennes namn. Utan att han riktigt förstått det själv hade han skickat en request.

Varför ville han ens ha kontakt med henne igen? Det var obegripligt. Hon var en slarver. En sån där som läste sönder böcker och slängde dem hänsynslöst i en hög innan de kasserades rakt ner i pappersåtervinningen. Visst hade hon varit snygg och sexet bra, men herregud! Någon måtta fick det väl ändå vara…

Tofflorna gled lätt mot den polerade ekparketten när han rörde sig mot städskåpet som placerats i köket. Han hade ofta stört sig på det där med att det skulle stå just i köket. Vem hade kommit på en sådan lösning, tänkte han medan skåpdörren gled upp med en gnissling. Städtrasorna låg vikta i prydliga högar, sorterade efter färg. Hans mormor skulle ha strukit dem, men där hade han dragit gränsen. Fingrarna snappade åt sig en grön, slät mirakeltrasa som han sedan fuktade under kökskranen och vred ur. Nu skulle skiten bort. Ut ur hans liv.

Skrivpuff, skador, 3 oktober 2016.

 

Du ska ge fan i  min man!

Smällen kom utan förvarning och brände kvar på kinden. Kvinnan med det blåa håret stirrade stint på mig. Jag hade sett henne förut, men visste inte vem hon var eller vad hon ville mig. Hennes man..?

Vem är det..? Min röst trängde svagt genom suset från mina öron och jag spände knäna för att inte falla till marken. Jag försökte fråga vad hon ville, men munnen lyckades bara kippa efter luft. Handflatan rörde sig försiktigt upp mot den heta kinden. Det sved.

Du vet mycket väl vem jag pratar om, skrek kvinnan och en droppe saliv landade i mitt ansikte. Försök inte stå där och spela oskyldig!

Jag vet inte vem det är, mumlade jag, du måste missta dig.

Inte alls. Jag vet nog hur du har försökt lägga an på honom. Men det kan du glömma. Han är min. Fattar du det?

Jag fattar, men jag vet inte vem du pratar om…

Kvinnan strök med ena handen genom det blåstrimmiga håret. Den hand som nyss skadat mig. Det ömmade och stack i kinden. Hon tog ett steg mot mig och spände käkarna.

Du ger fan i honom, hör du det!  Annars ska jag lägga till några skador till den där revan du har i nyllet…

 

Skrivpuff, Förutom, 29:e september 2016.

 

Ja, men förutom det var han väl okej, sa hon och lutade huvudet mot handens insida.

Va, menar du det?

Javisst, alla har väl sina brister?

Men du kan väl inte mena att det här kan ses så, utbrast Yvonne och slog ut med händerna innan hon lät dem falla ner mot var sida om kroppen. Fingrarna grep om undersidan av stolens säte. Han slog dig ju!

Ja , sa hon,  eller slog och slog… någon enstaka örfil var det väl och så… Men jag hade mig själv att skylla. Han är ju känslig och så… har inte haft det lätt, du vet…

Hon tog ett halsbloss och fimpade cigaretten i askkoppen på det runda bordet. Två glas med grådaskigt skum på botten och röda märken efter läppar stod mellan henne och kvinnan med det rakpermanentade håret.

Det var ju inte som att jag behövde uppsöka läkarvård eller så.

Så det finns sån gradering, menar du? Yvonne såg på henne och skakade lätt på huvudet.

Nej, eller ja, kanske.. Det var inte så farligt i alla fall. Det kanske såg så ut, men det var det inte.

Hur länge till tänker du försvara den där mannen, frågade Yvonne och lutade sig fram för att snappa upp väskan som låg slängd på asfalten under bordet. Vet du vad, du får förklara det där sen, för jag måste tillbaka till jobbet nu. Vi ses sen, och ta hand om dig nu. Lova mig det!

Hon såg efter väninnan som försvann i vimlet på torget. En lång stund satt hon bara där, stilla och betraktade människorna som rörde sig in och ut i affärerna, innan hon reste sig och gick.

 

Skrivpuff, gratis, 28:e september, 2016.

Här ta den, den är gratis.

Flickan sträckte ut handen mot den lilla asken med rosa blommor. Hon sneglade upp mot mamman som var för upptagen med att leta i handväskan efter plånboken för att se vad som hände. Snabbt gled asken ner i fickan på den röda regnkappan med vita prickar. Förstulet lät hon blicken glida ner mot golvet snett framför sig, som om hon hade gjort något fel. Men visst fick hon väl ta asken när hon fått den? Hon kikade upp på mamman ingen, som för att se om hon sett vad som hänt och få stöd. Men mamman betalade mannen i kassan och verkade inte ha märkt någonting alls. Med raska steg lämnade de butiken och gick hemåt.

Den lilla flickans hand slöt sig om hemligheten i fickan. Tänk om mamma skulle upptäcka den och tro att hon tagit den..! Hon kände hur kinderna började blossa. Dessutom fick hon inte ta emot saker från främlingar. Fast var mannen i kassan en främling? Hon visste inte säkert. De brukade ju alltid handla där, kanske tusen miljoner gånger om året, eller så…

Hon började släpa fötterna efter sig, tittade tveksamt upp på den vuxne som spejade ut över trafiken längst med trottoaren. De körde alltid för fort här och att man måste vara uppmärksam hela tiden, det hade hon fått höra sen hon var pytteliten. Man fick inte springa, eller hoppa runt, och aldrig ta sig upp för grässlänten för att sedan springa ner igen, trots att det kittlade så skönt i magen.