Tobaksaffären

”Flytta på dig ditt grisnylle!”

Orden ven som ett piskrapp genom luften. Bill kände hur han stirrade med gapande mun och fåraktigt utseende. Handlingsförlamningen gjorde honom förbannad. Här hade en idiot kommit och ställt sig före honom i kön och inte nöjt sig med det utan svurit ut en hagelsalva av elaka kommentarer om Bills lekamen. Alla andra som väntade på att få bonga in sina tipsextra och travgissningar stirrade på Bill. En del förbryllade, andra nyfiket och ytterligare några som om det var Bill själv som rört upp stämningen. Och det trots att han alltid brukade anstränga sig för att passa in, vara trevlig och anpassa sig till den svenska återhållsamheten.

”Dra tillbaka till USA din jävla jänkare. Men de vill väl inte ha dig, så ful som du är!?” Ful? Fick man inte vara ful i det här landet nu heller? Bill öppnade munnen för att svara

Fortsätt läsa här.

Skrivpuff, Någonstans, 14:e oktober, 2016.

Jag hittar den inte någonstans. Den måste vara här!

Thea rafsade runt bland sakerna i handväskan. Hur kunde hon tappa mobilen? Hennes mamma skulle bli rasande. Ny, dessutom. Och busskortet som satt i dess skyddsfodral av lila konstläder… hur skulle hon nu komma hem?

Hon bet ihop och såg sig omkring. Ingen annan befann sig vid den lilla busskuren. Stressade bilister susade förbi framför hennes fötter när hon spejade efter bussen. Skulle hon få åka med trots att hon saknade biljett? Vissa chaufförer verkade schysta men långt ifrån alla. En gång hade hon blivit avvisad för att hon råkat få med sig en norsk krona när hon skulle betala biljetten med jämna pengar. Det är jag som får stå för notan, hade mannen bakom ratten sagt och grinat illa mot henne. Hela busslasten hade följt henne med blicken när hon tvingades stiga av igen. Varifrån kom den egentligen? Hon hade aldrig varit i Norge och visste ingen annan heller som varit där… ändå kände hon sig som en tjuv varje gång hon tänkte på det där, liksom påkommen med fingrarna i syltburken. Hon hade haft tur som hunnit fram dit hon skulle i tid trots att hon fick gå hela vägen.

Gubbjävel, muttrade hon för sig själv och hoppades att det skulle vara kvinnan med det blonderade håret som körde bussen idag. Hon verkade snäll och på nåt sätt var de också släkt. Thea gnuggade händerna mot varandra och försökte värma fingrarna med andedräkten. Hon sparkade till en gråsten med foten och såg bussen komma upp över krönet. Det måste vara hon, tänkte hon, snälla, låt det vara hon..!

 

 

Skrivpuff, skador, 3 oktober 2016.

 

Du ska ge fan i  min man!

Smällen kom utan förvarning och brände kvar på kinden. Kvinnan med det blåa håret stirrade stint på mig. Jag hade sett henne förut, men visste inte vem hon var eller vad hon ville mig. Hennes man..?

Vem är det..? Min röst trängde svagt genom suset från mina öron och jag spände knäna för att inte falla till marken. Jag försökte fråga vad hon ville, men munnen lyckades bara kippa efter luft. Handflatan rörde sig försiktigt upp mot den heta kinden. Det sved.

Du vet mycket väl vem jag pratar om, skrek kvinnan och en droppe saliv landade i mitt ansikte. Försök inte stå där och spela oskyldig!

Jag vet inte vem det är, mumlade jag, du måste missta dig.

Inte alls. Jag vet nog hur du har försökt lägga an på honom. Men det kan du glömma. Han är min. Fattar du det?

Jag fattar, men jag vet inte vem du pratar om…

Kvinnan strök med ena handen genom det blåstrimmiga håret. Den hand som nyss skadat mig. Det ömmade och stack i kinden. Hon tog ett steg mot mig och spände käkarna.

Du ger fan i honom, hör du det!  Annars ska jag lägga till några skador till den där revan du har i nyllet…

 

Skrivpuff, Förutom, 29:e september 2016.

 

Ja, men förutom det var han väl okej, sa hon och lutade huvudet mot handens insida.

Va, menar du det?

Javisst, alla har väl sina brister?

Men du kan väl inte mena att det här kan ses så, utbrast Yvonne och slog ut med händerna innan hon lät dem falla ner mot var sida om kroppen. Fingrarna grep om undersidan av stolens säte. Han slog dig ju!

Ja , sa hon,  eller slog och slog… någon enstaka örfil var det väl och så… Men jag hade mig själv att skylla. Han är ju känslig och så… har inte haft det lätt, du vet…

Hon tog ett halsbloss och fimpade cigaretten i askkoppen på det runda bordet. Två glas med grådaskigt skum på botten och röda märken efter läppar stod mellan henne och kvinnan med det rakpermanentade håret.

Det var ju inte som att jag behövde uppsöka läkarvård eller så.

Så det finns sån gradering, menar du? Yvonne såg på henne och skakade lätt på huvudet.

Nej, eller ja, kanske.. Det var inte så farligt i alla fall. Det kanske såg så ut, men det var det inte.

Hur länge till tänker du försvara den där mannen, frågade Yvonne och lutade sig fram för att snappa upp väskan som låg slängd på asfalten under bordet. Vet du vad, du får förklara det där sen, för jag måste tillbaka till jobbet nu. Vi ses sen, och ta hand om dig nu. Lova mig det!

Hon såg efter väninnan som försvann i vimlet på torget. En lång stund satt hon bara där, stilla och betraktade människorna som rörde sig in och ut i affärerna, innan hon reste sig och gick.

 

Skrivpuff, blåmärke, 21:a september 2016.

Det där jävla staketet igen, muttrade han medan knogarna vitnade om ratten. Aldrig fick det vara lite bekvämt. Först låter de en vänja sig vid att ha en parkering intill husknuten, och sen när man gjort det, ja då sätter de upp stängsel runt den! Och sen kommer man där, vill parkera och så minns man. Nej. Det går inte. För någon jävel vill bråka och hålla på. Då är det bara att stampa på bromsen.

Han rusade motorn på dragläget och svor över den lilla uppförslutningen som fanns där mitt i svängen in till hans vanliga plats. Nu var den dessutom flankerad av svarta klossar som höll stängslet på plats och försvårade det ytterligare. Han stirrade på dem som om han kunde förflytta dem med tankekraft. Men de bara teg stilla på den grå asfalten. Låg där och liksom jävlades med honom. Stod  i vägen och tvingade honom att backa och ta om svängen.

Han rusade motorn igen. Kände sig nästan som en rallyförare. Backade snabbt och körde fram.

De där jävla ställningarna igen. Att de ska stå så tätt intill varandra. Det var nära att de repat lacken! Han började om igen. Munnen fylldes med saliv. Tänderna pressades samman. Han tryckte ner gasen och satsade.

Det gick. Han klarade det! Nu hade han hela parkeringen för sig själv. Om han bortsåg från de stora trätrallarna och betongfundamenten som någon kört dit.

Utrymma parkeringen, så fan heller att han tänkte. Det här var bästa platsen och bara några meter hem till porten. De fick säga vad de ville, men förstöra fick de banne mig inte.

Han slog igen förardörren bakom sig och tog några raska steg framåt. Den där ölen, tänkte han, hade gjort honom stadig. Inte alls så där luddig som annars. Fina grejor… Men satan! Det där jävla stängslet spärrade ju av snabbaste vägen hem nu också… Ilsket sträckte han armarna upp i luften och vrålade innan handflatorna damp ner mot den kalla metallen och vek omkull det. Som att skära i messmör, tänkte han belåtet och välte en till av ren njutning.

Han tittade upprymd på sina händer. De skulle kanske få några blåmärken men det var det värt. Han skulle inte låta sig förtryckas, åsidosättas eller försinkas. Det här var hans hem. Ja, faktiskt, hans borg.

 

Skrivpuff, Erkänna, 20:e september, 2016.

Titta, sa han och pekade på sidan av midjan straxt ovanför de mörkt blå jeansen. Jag tror jag fått en fästing där!

Får jag se?

Hon böjde sig fram och synade varelsen som borrat ner sitt huvud i hans ljusa skinn. Kvickt drog hon bort den med hjälp av naglarna på tumme och pekfinger, innan hon krossade den och spolade ner den i vasken.

Vad var det?

Jag vet inte säkert, men jag tror att det var en fästing.

Tittade du inte ordentligt?

Nej, jag ville nog inte hålla i den, så jag skyndade mig att slänga den. Hur kan du ha fått en sån, här mitt i stan? Vi har väl inte varit till någon skog?

Vad då, vad menar du? Jag har varit på jobbet och så har jag kommit direkt hem. Jag fattar lika lite som du!

Men om du inte har varit i närheten av en skog, så kan du väl inte ha fått en fästing, heller. Det säger väl sig självt?

Han tittade på henne och skakade på huvudet, innan han vände sig bort och började gå mot klädkammaren i hallen. Fötterna dunsade mot den tunna parketten av laminat i vardagsrummet.

Är det något du vill berätta för mig?

Hennes ord ekade mot de hårda betongväggarna, trots de många tavlorna som hängde huller om buller.

Vad försöker du säga, egentligen?

Han tvärstannade medan han sa det och kastade en blick mot henne över axeln, som om han inte orkade vrida sig runt fullt ut.

Ja, har du gjort något du vill berätta om? Varit någonstans du inte velat erkänna? Den där Solbritt bor väl utåt landet?

Hon såg hur hans axlar sjönk och huvudet tycktes tippa framåt.

Men snälla du, menar du att jag skulle ha någon vid sidan av? Hur fan skulle jag hinna det, tror du? Jag jobbar faktiskt hela dagarna och sen kommer jag hem. Om inte du har märkt det!?

Ja, nej, förlåt.. det var dumt av mig att tänka så… jag vet inte vad som for i mig. Men hur tusan kom den dit, egentligen?

Du, nu måste jag faktiskt iväg till jobbet. Vi får prata sen. Okej?

Okej. Förlåt…

 

 

Skrivpuff, förmana, 5:e september 2016.

Det blänkte till i fönstret. De sträckte båda på nackarna och kikade ut mellan blomkrukorna i fönstret. En mörk bil sladdade förbi utanför huset så att snön sprutade upp runt däcken.

Vad i helsicke var det där… mumlade jag och mötte den förvånade blicken hos kvinnan mittemot mig.

Har det kommit knarkare till stan, frågade hon med sänkt röst och såg ut att krypa ihop en aning.

Det får jag väl innerligen hoppas att det inte har. Vi har nog med problem som det är redan. Nej, du tack, inte några såna typer här, inte.

Men om det är det, vad tar vi oss till med då? Vi kan ju inte gärna låsa dörr’n med fler lås än vi redan har? Det tar sig väl in ändå, förstås?

Ja, du, det var väl ett elände det här… suckade jag och reste mig upp. Träsoffan som en gång varit starkt rödmålad, var nu bar ända in till träet, och knarrade till när den befriades från min tyngd. Det slog mig varje gång jag satt i den att den var förvånansvärt behaglig, trots att den var gjord helt i trä. Morsan hade vetat vad hon gjorde, när hon tingat den i arvsskiftet efter far sin. Jag var tacksam för det. Varje gång jag kände mig lite vemodig gick jag bara fram till soffan och strök över karmstödet på den med handen. Det var som att hon fanns där då, mor min. Hon hade varit snäll. Inte som Berras morsa, som slogs och skällde. Nej, hon hade alltid uppmuntrat mig och fått mig att känna mig värdefull. Hon hade sällan förmanat mig.

Vad tänker du på?

Mamma.. jag tänker på mor min…

Jaså, den…

Vad då menar du?

Hon vred sig lite på pinnstolen och kastade ett göra ut genom fönstret innan hon svarade.

Hon var inte så snäll, tycker jag. Lät dig inte bli riktigt fri och skulle alltid lägga sig i. Kom med dolda tillrättavisningar.

Nej, du minns fel, sa jag och gick ut mot hallen för att känna efter att ytterdörren var ordentligt låst. Hon var den snällaste människan på jorden. Inte en fluga förnär, gjorde hon.

Ja, ja, du ska då alltid försvara henne. Du såg inte vad hon gjorde. Du var så upptagen med att bli omhuldad av henne att du inget märkte.

Nej, vad säger du? Hon gjorde väl ingen illa?

Jaså, men inget dög åt henne. Vad jag än gjorde, blev det fel. Det var aldrig tillräckligt gott nog åt hennes son.

Sånt är väl naturligt? Du inbillar dig bara att hon hade något emot dig. Hon sa alltid att hon tyckte så mycket om dig.

Hon försökte väl övertala sig själv?

Men vad spelar det för roll vad hon tyckte? Det är väl vad jag tycker som räknas, eller hur? Och jag blev då ingen knarkare som kör runt i bil och skrämmer slag på oskyldigt folk.

Jag stampade ut i hallen och trampade fötterna i ett par svarta kängor med röda, vita och blå ränder längst med skaftet. Samtidigt som jag tryckte ner handtaget i ytterdörren slet jag åt mig den mörkt gröna parkasen med pälsbrättad huva och orange foder. Den hade jag köpt till vinterns harjakt tillsammans med en bättre begagnad älgstudsare som hängt fastlåst på vardagsrumsväggen i flera år vid det här laget.

Vart ska du? Hennes tunna röst anades bara i rymden bakom min rygg.

Ut, svarade jag och drämde igen dörren bakom mig.

 

 

Skrivpuff, Bättre, 24:e augusti 2016.

Hon lutade huvudet bakåt. Blottade halsen genom en lätt krökning på naken. Blir det bra så här då, frågade hon och blickade snett in i kameran.

Bra? Det är mycket bättre. Fantastiskt. Om du tänker på choklad också, så blir det perfekt.

Det smattrade till från kameran och de starka lamporna fick hennes panna att fuktas. En blond kvinna med hästsvans och pudervippa i handen rörde sig smidigt mot henne där hon satt tillbakalutad i en gammal engelsk fåtölj. Med lätta puffar mot hennes hy mattades det blanka ut. Hon sträckte på sig lite försiktigt, men inte mer än att hon behöll kroppshållningen. En lätt suck slank ur hennes mun.

Jag ska göra dig till stjärna, sa mannen bakom kameran och tände en cigarett. Du behöver inte göra något annat än att ligga där och se fantastisk ut.

Var det det här hon ville? Hon visste inte säkert. Hela branschen verkade så ytlig. Hon var inte ytlig. Tvärt om. Privat. Och det sin vissa kallade tillknäppt, andra mystisk. Men det där jobbet på livsmedelsbutiken var inte heller hennes kall. Det var trots allt enklare att ligga i en soffa och bli sminkad, än att ställa kaffepaket på hyllor som alltid var felmärkta. Och hon ville ut i världen. Nu kunde hon bara hoppas att han höll vad han lovade. Att han inte var en av de där som bluffade sig till sex.

 

[—–mitt förra slut—-

Men managern hade lovat henne att han var seriös, en som gick att lita på.

Hon slappnade av och kände skinnet i soffan mot hennes egen hud. Soffans kalla mot hennes varma. Blixtarna. Surret. Knäppen. Cigarettröken som fyllde rummet. Hon skulle göra ett försök. Det fick bli som det ville.]

Skrivpuff, grå, 11:e augusti 2016.

Såg du den?

Vad då?

Vargen?

Va, en varg?

Ja, en stor grå best med svart strimma över ryggen.

Är du säker på att det inte var Gustavssons hund?

Ja, den strök runt hönshuset i morse.

Hur vet du det, såg du spår eller?

Nej. Eller det också. Jag vaknade tidigt och behövde springa ut på dass. Då såg jag den.

Men vad gjorde den då?

Den smög bakom hönshuset men så stannade den upp mitt i rörelsen och tittade på mig. Den vädrade i luften och jag såg hur tungan hängde ut ur mungipan på den. Rosa och blank, var den. Jo, du, nackhåret reste sig på mig.

Trodde du att den skulle anfalla dig eller?

Nej. Eller jag visste ju inte säkert, den stod där länge och tittade på mig innan den smet iväg mellan granarna där bakom uthuset, du vet. Jag skulle skynda mig in efter bössan men jag var för pissnödig.

Lika bra det, kanske.

Äsch! Vad menar du med det?

Bara att det inte är bra att göra något överilat, särskilt inte så där tidigt på morgonen. Eller när man behöver kissa.

Överilat? Jag var ju klarvaken! Hade ju legat och stirrat i taket länge innan jag blev tvungen att gå upp. Nog visste jag vad jag gjorde, allt.

Men hur kan du veta att du var klarvaken och verkligen såg det du såg?

Klart jag tror mina egna ögon..!

Men, det var då för väl, att du inte kunde skjuta vargen! Tänk om det hade varit Gustavssons…

Ja, men jag såg ju spåren, sa jag ju!

Sa du?

Ja, det sa jag. Lyssnar du inte?!

Jo, det gör jag väl…

Nej, jag sa ju att jag såg spåren, och nu påstår du att jag inte sagt det!

Jag minns det bara inte…

Men jag såg dem i alla fall, och det var inte hundspår.

Jag såg inga spår alls jag, när jag var ute och matade hönsen…

Då har de väl blåst bort?

Blåst bort?

Ja, inte vet väl jag..! De var där tidigt i morse. Det vet jag, så sant som det var sagt!

Ja, säger du det så…

Du ska då alltid hålla på..!

Hålla på?

Ja, ifrågasätta och vända och vrida på allt så att man blir tokig.

Gör jag?

Ja, det gör du. Märker du det inte själv ens?

Nej, jag gjorde väl inte det…

Det var en varg, säger jag, och hade jag inte varit så galet pissnödig hade jag skjutit den. Då hade du fått se själv.

Det var väl för väl att du inte kunde döda den…

Varför då?

Ja, tänk om det varit grannhunden…

Det var det inte, säger jag ju..!

Men ändå…

Ge dig!

Ja, ja, men vad skulle vi haft en död varg till?

Hellre en död än en levande.

Så du säger..!

Ja, men jag säger som det är i alla fall!

Gör du?

Ja, det kan du skriva upp.

Men varför skulle den behöva dö menar du?

Ja, men den stjäl ju hönor och ställer till det.

Har den tagit någon höna då?

Nej, men det var bara för att jag skrämde iväg den.

Är du säker på att den tagit en annars, då?

Ja, det är jag. Det vet man ju, hur vargar är.

Men den tog ju ingen..!

Fast jag sa ju varför. Lyssnar du inte nu igen?

Jo, men jag är ändå inte övertygad om att den faktiskt hade tagit en höna om du inte råkat komma ut och skrämt iväg den.

Ja, vi ska i alla fall inte ha en sån där best rännande runt husknuten!

Nyss sa du ju att den var bortanför hönshuset?

Jo, men det är bara en tidsfråga. Det är lika bra att nypa den i dess linda.

Hur har du tänkt att det ska gå till?

Den kommer väl tillbaka.

Är du säker på det?

Jo, den är sur nu när den inte fick tag i någon höna och den kommer tillbaka. Var så säker.

Jag vet inte det, ja…

Du ska få se!

Ja, vi får väl se…

 

 

Skrivpuff, tala om och härma, 20-21:a juni 2016.

Jag gör väl vad fan jag vill!

 

Hon slängde på luren och drog på sig en jacka. Doften av skinn lugnade henne. Varför visste hon inte, men det kanske var något med det där rebelliska i att ha svart och att skita i vad andra tänker som lugnade henne. Vad hade andra med hennes liv att göra? Ingenting. Hon tänkte ta kommandot själv, och styra mot sina egna mål utan att bry sig om vad andra tyckte om det. Det fick vara slut med den där plågsamma inställsamheten nu. Det var bara hon som skulle anpassa sig hela tiden. De andra slapp tydligen och kunde säga vad som än föll dem in.

 

Hennes kompis skulle till London och hon skulle med. Punkt slut. Hon struntade i om hennes farfar tyckte att det var för farligt för henne att besöka Glastonbury. Men hon var 18. Stor nog att ta hand om sig själv. Han måste vänja sig vid det. Om hennes föräldrar varit i livet skulle de ha stöttat henne. Det visste hon. Hon hade läst sin pappas gamla dagböcker och lärt känna honom genom hans egna ord. Han hade inte varit rädd. Hon var det inte heller. Ingen skulle tala om för henne vad hon fick och inte fick göra.

 

Biljetten brände i fickan. Nu skulle hon sticka över till Linda och boka flyget. Hon hade tillgång till sina pengar på banken. Ingen kunde hindra att hon tog lite av dem. Inte ens farfar, tänkte hon och smällde igen dörren efter sig. De hade allt de behövde. Tält. Sovsäckar. Ombyte. Pund. Om några dagar skulle de sitta på gräset i den lilla sömniga hålan strax söder om Bristol och ivrigt vänta på att stå i trängseln framför den stora scenen och härma sina idolers rörelser. De hade tänkt på allt. Inget kunde gå fel.