Tveksamheter

 

Om jag låter mig själv erkänna det känner jag att det är fel att låta Eivor sitta med vid bordet. Men jag vill inte nagga stämningen i kanten. Vara en bitterfitta. Nej. Jag låtsas som ingenting och ser på hur de höjer sina glas och skålar. Helan går. Jag sjunger med. Blundar. Som vanligt. Låtsas som att det är helt normalt att en fjortonåring sitter med vid bordet och dricker… ja, vad vet jag… saft? Vuxensaft, som någon sa och skrattade. Nog måste man få unna sig lite saft? Det hör livet till. Ändå… hon är ju bara barnet… Varför säger jag ingenting? Min mun gapar men orden strömmar inte ut. En fisk på torra land. Dödsryckningar i mungiporna. Istället för jag glaset till läpparna och sippar. Mmm…. Vad gott, hör jag mig själv säga. Precis vad jag behövde efter den här veckan, månaden, terminen… alla hummar med. Eivor ser glad ut. Hon myser. Det är i alla fall så jag tolkar det. Inte vill jag vara den som förstör för henne? Nu när hon har det så kul? Nej. Jag gör det inte. Jag gör det bara inte säger jag! Är det inte Sara och Max som ansvarar för henne? Vart har de tagit vägen, förresten? Jag ser dem ingenstans… om jag tänker efter minns jag att de sa sig vara på väg till jordkällaren efter något mer att dricka… den där jordkällaren ja… med alla sina ormar… de ligger där under takpannorna och förökar sig… jag skulle inte sätta min fot där för allt i världen… nej, så dum är jag då rakt inte.

 

Med inspiration från Skrivpuff!

Skrivpuff, 24:e maj, 2018.

Direkt

 

Surr…

Stina stirrade på getingen som letat sig in i bostaden och krockade med fönsterrutan om och om igen utan att inse det lönlösa. Dess kroppsvikt var för lätt för att åsamka glaset någon som helst skada. För var gång blev dess surrande allt intensivare. Antingen måste hon försöka få ut den eller döda den. Hon var inte typen som dödade. Stina såg sig omkring. På sängbordet låg en glossig tidning med en glatt leende kvinna uppslängd på en trapets under en trädkrona. Stina förstod inte varför hon hade köpt den där tidningen. Allt som stod i den var löften om inköp som skulle förvandla henne till en ny bättre Stina. Hennes sanna jag. Men hon hade börjat tvivla på det där. Ingen av de dyra krämer hon hade kostat på sig genom åren hade haft någon direkt verkan på hennes persona. Hon var och förblev samma gamla trista Stina oavsett hur gott hon luktade eller hur smidig hennes hud var. Ingen man vände sig om på gatan och svepte med henne ut på äventyr. Utom Roland då. Men honom hade hon inte tålt ens från början. Det räckte med att de satt bredvid varandra i kontorslandskapet, hon ville absolut inte dela sitt öde med honom också. Hans svettiga panna och nervöst ryckande ögonlock fick det att krypa i kroppen på henne. Hans ständiga försök att få med henne ut på en after work fick irritationen att bubbla som het lava inom henne. Hon ville be honom dra åt helvete, att hon var desperat men inte fullt så desperat och att han måste låta henne vara ifred. Men hon ville inte framstå som oförskämd och skrattade bara lite urskuldande åt hans närmanden.

”Att han aldrig kan förstå”, utbrast hon och snurrade ihop modetidningen innan hon drämde den mot glasrutan. Getingen kom undan med en hårsmån.

”Å förlåt mig, lilla getingen”, sa Stina och kände hjärtat galoppera och ansiktet bli rött. ”Förlåt, jag vet inte vad jag gjorde…! Förlåt…. Vänta ska jag öppna fönstret åt dig!”

Stina öppnade fönstret på glänt och följde getingens lustiga irrande, hoppande, surrande rörelser mot friheten. Det ilskna ljudet från insekten försvann ut genom springan. Stina stod kvar länge innan hon stängde fönstret och gick.

 

Inspiration från Skrivpuff.

Skrivpuff, 5:e februari, 2018.

Spridit

 

Men guuuud, va du har spridit ut dig”, stönade Månkan och puttade till Kerstins block. ”Jag måste ju också få lite plats…!”

Kerstin plockade ihop sina saker och la dem i ena hörnet på bordet, så långt bort ifrån Månkan som möjligt. En skvätt vatten skvimpade ur glaset hon just vätt penseln i.

”Har ni redan hunnit väta upp pappret och allt”, fortsatte Månkan. ”Jag visste att jag var sen men inte sååå sen..! Kan jag inte få ta ett av ditt? Jag glömde mina hemma…”

Nu var det Kerstins tur att sucka. Men hon gjorde det försiktigt, så att det nästan inte hördes. Månkan lånade alltid material. Antingen hade hon inte hunnit köpa eller också hade hon glömt det hemma. Men cigg hann hon alltid få med sig, tänkte Kerstin och rev ut ett ark ur sitt nya block. Det var ett mysterium varför Månkan envisades med att gå på konstkurserna. Visserligen hade hon talang för det, men intresset verkade inte riktigt finnas där. Med Kerstin var det tvärt om. Hon kunde egentligen varken rita eller måla, men hon hade lusten och viljan. Hon brann för det där med att blanda färger och se hur de spred ut sig på det vita arket. Det behövde inte bli bra, bara hon fick hålla på. Men så var det Månkan. Varför var hon alltid tvungen att bli placerad just bredvid henne? Någon gång skulle hon säga ifrån, be Månika planera sitt liv bättre. Kerstin tog sats.

”Hur skulle det vara om du”, började hon men blev genast avbruten.

”Hur skulle det vara om jag va då”, frågade Månkan och stirrade på Kerstin som genast vek undan blicken. ”Hur skulle det vara om du tog och gav mig det där papperet nu, som du håller i handen, så att vi kan börja lektionen nån gång?”

Månkan nöp åt sig papperet och la det framför sig.

”Du får köra direkt på det torra papperet, Månika”, sa läraren och petade upp sina glasögon på näsan. ””Du hinner inte väta upp det och det kommer gå bra ändå, men bli lite bubbligt, bara. Kerstin, är du snäll och lånar Månika lite av dina färger?”

Uppmaningen ven genom luften och nådde Kerstin som en örfil. Trots att hon lånade ut material varenda lektion framstod hon som snål och oschysst. Hon hade redan fått övertala pappa om att köpa mer och varje gång kom en förmaning om att inte slösa så mycket, att färg inte var gratis och att de ingalunda mot vad Kerstin själv verkade tro var gjorda av pengar. Men han gav alltid med sig. Kerstin hade tur på det sättet. Kanske var det inte likadant för Månika?

 

Skrivpuff, 6:e september, 2017.

Sällan.

Det slamrade när personalen körde in frukostvagnen i salen. Boel satte sig upp i sängen och drog en hand genom håret. Den fastnade halvvägs och hon svor för sig själv. Det skulle ta en evighet att reda ut tovorna och hon skämdes över att inte kunna göra sig iordning innan hon träffade folk. De andra kvinnorna satt redan upp i sina sängar och verkade ha hunnit med en hel del medan hon själv sovit som en liten gris. Det var det där med att alltid vara så trött som stört henne. Alla andra kom upp i tid trots sena kvällar och mycket aktiviteter. Själv fick hon kämpa sig ur John Blunds klor oavsett hur många timmar hon än sovit. Men det var inget fel på henne. Alla värden var fina. Hon var lat helt enkelt. Så måste det vara. Boel såg ner på brickan som sköts fram mot henne. En ostsmörgås och en kopp kaffe. Ett skrynkligt äpple med en matt röd färg rullade hotfullt när den ryckande koppen. Boel stoppade det och la den bredvid sig på sängen för att slippa se det.

”Gaska upp dig lite, du får snart åka hem!”

Boel såg upp mot den riviga röstens källa och såg en man med skäggstubb stirra ner mot henne. Hon gapade utan att få ut ett ord till svar. Hans gröna skjorta hade ett fint mönster av fläckar på bröstet som hon gissade var gammal mat. En hårig hand damp ner på hennes axel och hon ryggade tillbaka så hastigt att det gick svallvågor i kaffekoppen.

”Bäst jag hämtar ett gäng servetter till kladdfian här!”

Ett torrt skratt undslapp mannens läppar när han lämnade salen. Boel slog ner blicken. En brun rand på koppens kant drog sig sakta ner mot den röda plastbrickan.

”Han är empatisk, den där mannen”, muttrade Barbro. ”låt honom inte komma innanför skinnet på dig! Förresten blir du ju inte kvar här särskilt länge.”

Boel nickade mot Barbros håll och förde upp den varma koppen mot munnen för att värja sig mot hennes blickar.

”Ja, det är inte mig du ska vara rädd för”, skrockade Barbro. ”Men jag har sällan sett en person dra till sig så många såna där karlslokar som inte är något att ha. De är som flugor på dig och du förstår inte vad de gör med dig!”

”Här var det muntert!” Undersköterskan såg på dem med ett överlägset flin spelande på läpparna samtidigt som han viftade med en bunt servetter.

Det blev tyst i rummet och alla såg upp mot honom, men han tog ingen notis om det. Istället lät han servetterna falla ner på Boels bricka. Det vita papperet färgades genast brunt och han konstaterade suckande att hon fick ta hand om sin egen sörja själv. Boel var lättad när han vände ryggen till och gick. Istället för att äta frågade hon om någon visste när det var dags för ronden. Men ingen hade något svar. Åsa sa att de kom när de kom, och att det bara var att vänta. Boel lät brickan glida över på sängbordet och satte sig upp. Om hon inte kom in på toaletten nu skulle blåsan brista och den där mannen komma in och få ett utbrott på henne igen. Hon lät fötterna glida ner på det kalla golvet och var tvungen att behärska sig för att inte dra upp den under täcket igen. Inom sig svor hon över fastern och kusinen som hade gjort så att hon hamnat på sjukhuset från helvetet.

”Du borde inte gå barfota här”, ropade Barbro efter henne när hon sprang in mot toaletten. ”Det går aldrig att städa bort alla basilisker på ett sjukhus, vet du!”

Boel struntade i om hon så drog på sig varenda bakterie, hon skulle på toa och det helst innan den där mannen kom tillbaka igen, redo att läsa lusen av henne av en eller annan anledning. Hon avskydde att bli utskälld. Trots att hon kände sig oskyldigt anklagad kunde hon inte försvara sig utan stod där som ett fån och svalde anklagelse efter anklagelse. Dessutom kanske det låg någonting i dem, viskade en liten svart fågel i hennes ena öra. Kanske var hon så korkad och dum att andra tvangs disciplinera henne mot sin vilja? En terapeut hade sagt till henne att hon levde i en fantasivärld. Det stämde säkert. Men vilken var den riktiga varan i så fall och vad var fantasi? Hon hade blivit konfunderad av kommentaren, tappat riktning i livet och blivit hårdare mot sig själv. Hela tiden var hon på sin vakt, passade på vad hon sa och hur hon tolkade situationer för att inte förvränga dem med hjälp av sin envisa inbillningsförmåga. Peter hade säkert rätt när han sa att hon var neurotisk och inte såg klart på tillvaron. Hon skulle aldrig klara sig utan honom.

”Du måste vara på din vakt mot honom!”

Orden fick Boel att hoppa till när hon kom ut från toaletten. Barbro naglade fast henne med blicken och Boel drog med händerna mot utsidan av låren för att värja sig mot stickningarna i handflatorna.

”Du förstår väl vem jag talar om!? Mannen som var här i går, naturligtvis! Han är inte bra för dig.”

”Du vet ingenting om Peter, så sluta med det där!”

Barbro såg häpet på henne och Boel förvånades själv över kraften i sina ord.

 

Skrivpuff, 11:e maj, 2017.

Undantag

 

Besökstiden är slut. Men jag gör ett undantag för dig, sa kvinnan i den rosaskimrande blusen och skrev ner Göstas namn med en blyertspenna.

Gösta drog i den breda kragen på sin kritstrecksrandiga kostym. Den luktade malmedel och var skrynklig efter att ha hängt längst in i garderoben under många år. Han visste inte varför han hade tagit på sig den. Det kändes ovant och obekvämt. Ullen stack i nacken och några svettdroppar hade börjat spricka fram i pannan. Senast han hade använt den var vid sin mors begravning, en tillställning han ogärna tänkte på.

Jag får tacka så mycket, då, sa han och gick vidare in i byggnaden.

En kriminalvårdare med snaggat hår skramlade med en nyckelknippa och låste upp dörren till en lång korridor. Gösta fick följa med in i ett litet rum där en annan kriminalvårdare, med axellångt blont hår, tog emot honom och bad honom klä av sig innan han gjorde en kroppsundersökning. Gösta andades med ytliga andetag och önskade att armhålorna inte skulle lukta så mycket som han misstänkte. Det kändes lite drastiskt att behöva klä av sig helt naken inför en annan människa, men Gösta vågade inte protestera. Han hade aldrig varit i den här miljön förr och tänkte att det var bäst att hålla sig väl med alla han mötte. Gösta ville inte vara till besvär eller ställa till med någonting. Det var redan illa nog som det var.

Skrivpuff, 28:e april, 2017.

Arrangera

Kan vi inte arra nåt nån dag, sa Martin, få ihop gänget. Det var så länge sedan sist och det vore synd om vi tappade kontakten helt.

Mia såg på honom. Hans kompisar var trevliga men in för stor dos blev de lätt påfrestande. En fest skulle bli påfrestande. Hon bet på naglarna och svarade inte. Små bitar av nagellacket föll sönder i hennes mun och hon försökte peta ut det med tungspetsen.

Kan du inte sluta med det där nån gång, suckade Martin, det är väl bara småungar som biter på naglarna?

Mia suckade och frågade om posten kommit i ett försök att byta samtalsämne. Det hade den inte svarade Martin och återgick till planerandet av festen.

Men har vi verkligen råd med det, sa Mia lågt, och du vet hur det blir. De kommer hit, äter och dricker och sedan drar de vidare så fort spriten är slut.

Martin protesterade. Hans kompisar var inte alls såna och de kunde ju alltid hänga med vidare ut på stan själva också. Han suckade och slog ut med händer och sa att om hon inte ville så kunde de lika gärna skita i det, så som de alltid brukade. Nu skulle han ta en nypa frisk luft, sa han. Mia såg hur Martin försvann ut i hallen och hörde hur ytterdörren slog igen bakom honom.

Skrivpuff, 27:e april, 2017.

idealiskt

Du, det vore idealiskt om du kunde ta hand om det här, snäste Doris åt Beatrice som satt vid sin skrivmaskin och knattrade. Beatrice såg upp och möttes av en bunt papper som Doris viftade med framför hennes ögon.

Vad är det där, frågade hon och tog bunten i sin hand.

Det är lite försäkringsärenden som ska läsas korrigeras. Du kan väl ta hand om det, du som är så bra och snabb på allt, svarade Doris och vände på klacken.

Beatrice följde henne med blicken och såg hur hon försvann in i fikarummet. Det var just typiskt Doris att lämpa över en massa material på henne och sedan försvinna iväg på rast. Hon hade förhört sig lite försiktigt med de andra tjejerna på kontoret om de märkt av hennes beteende men alla hade bemött henne med oförstående blickar och frågat om Beatrice verkligen trivdes på sitt nya jobb. Det var mycket för allt att sätta sig in som ny. Men Beatrice som redan hade varit där i ett halvår och borde kunna hänga med i tempot vid det här laget började tvivla på sig själv. Inbillade hon sig bara alltihop? Kanske hade Doris befogenhet att dela ut nya uppgifter och hon hade ju trots allt varit den som lärt upp Beatrice i höstas när hon var ny.

Beatrice såg mot fikarummet. De andra tjejerna satt därinne och drack kaffe. Flera av dem rökte, utom Anita som filade naglarna. Deras a-linjeformade klänningar täckte räckte nätt och jämt ner på låren. Beatrice hade köpt en egen för att smälta in, en orangeröd sak med mässingsknappar på fickorna och axlarna. Hon brukade dra i den för att försäkra sig om att den täckte rumpan. Hon hade aldrig varit bra på att hänga med i modet, inte som de andra tjejerna på kontoret.